Inledningen till min egna bok

Hittade när jag rensade runt lite på min hårddisk början till en bok jag skrev för ett tag sedan.

Bilden har inget med boken att göra.

" Ett isande skrik skär igenom nattens mörker. Fåglarna lättar från sina grenar, där de slagit sig till ro över natten, och flyger iväg. En mörk dimma sveper in över den lilla hamnstaden Markland, en dimma med en doft av svavel. En dimma så tät att endast de med fullgod syn skulle kunna urskilja vissa konturer ur dess skuggor. Kraftiga vingslag slår i luften. Människorna i staden som väcktes av skriket har kommit ut på gatorna. Staden stannar upp som om den tog ett djupt andetag och väntade på vad nästa steg skulle vara. Ännu ett skrik hörs. Det är öronbedövande. ”Slå larm” ropar en panikslagen man på gatan. ”slå larm!”. Spejaren i utkikstornet nere i hamnen drar i snöret till klockorna. Klockorna klämtar i natten, fyra korta signaler sedan en kort tystnad, fyra korta signaler och en kort tystnad. Ljudet från klockorna tränger igenom den korta tystnad som för inte alls länge sedan verkade ganska bekväm. Folk börjar skrika och rusa runt i panik. Förblindande av den täta mörka dimman springer någon in i ett träd som står i stadens park. Vissa springer till och med in i varandra. Andra står, som paralyserade, bara stilla och försöker att se vad som händer. Vingslagen i luften blir tyngre och tyngre som om de kom närmare. Nu är det ofrånkomligt. De som har vågat sig ut på bryggorna i hamnen kan med en lättnad börja urskilja ett ljus i dimmorna, ett ljus som kommer allt närmare. Ett ljus som fyller deras sinnen med hopp och lättnad över att det ska bli ett slut på mörkret, att de faktiskt ska bli räddade. ”Jag ser en båt” utbrister en utav männen på bryggan. Plötsligt bryter ljuset igenom dimman med en väldig fart, det är ingen båt. Inte heller är det någon annan räddning. Det är ett eldmoln. Ett eldmoln för stort för att undvikas. Människorna på bryggorna skriker i panik när elden tränger in över dem. Folk slänger sig i sjön med förhoppning om att kunna lindra smärtorna, men elden är för varm. Döda kroppar, brända in på bara benen, flyter upp till ytan. Ett mörkt dån överröstar panikens skrik. Dimman som var så tät börjar sakta sugas upp i luften likt en virvel, allt börjar klarna upp. Dimman är borta, men inte allt för långt borta, bara ett tiotal meter över de högsta hustaken. Där ligger dimman vakandes, ruvandes på staden som om den verkligen inte skulle försvinna. Folket stannar upp. En konstig smak känns i deras munnar, en smak av död, ruttet. Man spottar och fräser. En flicka, sådär sju år, håller hårt sin docka i ena handen och sin pappa i andra. Pappan lyfter upp henne i famnen. ”Kommer vi att dö nu, pappa?” frågar flickan. ”Allt kommer bli bra, oroa dig inte” svarade han henne med skakig röst. Då inträffar de som ingen hade väntat sig. Dimman som hade lyfts upp i skyn slår tillbaka mot marken i en väldig fart men skingrar sig lika snabbt den tar i mark. Vingslagen som hördes i luften tidigare blir allt svagare då de försvinner in mot landet bort mot bergen i horisonten. Inte en själ syns längre till i staden, inte ens den minsta lilla mus som annars så vanligt springer över gatorna i natten syns till. Alla är som bortblåsta. Inte ett spår finns kvar. Det är nästan som om tiden har stannat, allt verkar så lugnt och tyst, men samtidigt känns staden väldigt kall och obehaglig. Markland som tidigare har varit en idyll, dit många familjer har valt att flytta. En stad där många handelsresande har stannat till i hamnens taverna och tagit sig en öl innan de farit vidare. En stad, med lugn och ro har nu blivit en spökstad."

Vem vet, en vacker dag kanske du får läsa resten...